johanssonssandra

Mamma - Dotter - Syster - Vän

Att snubbla på målsnöret

Allmänt, Barn, Bebis, Familj, Missfall Permalink4
 
Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har inte skrivit ett blogginlägg på evigheters evighet och så väljer jag att skriva det här. Om en av de tuffaste saker jag upplevt. En av.
Just nu är det väl dessutom väldigt oklart om jag ens kommer att låta någon annan läsa det. Men nu har jag provat en massa saker, inget fungerar, så detta känns lite som sista chansen att få det ur mitt system. Att skriva av mig helt enkelt, sätta ord på alla tusen känslor som virvlar omkring och som attackerar vid de mest idiotiska tillfällen.
 
Så från början?
I juli förra året upptäckte vi att jag var gravid. Det var absolut inte planerat och inte ens tänkt på mer än "någon gång i framtiden". Jag fick PANIK. Jag har ju redan gjort det där.. blivit gravid tidigt i ett förhållande och även om Emilia är det bästa jag gjort så blev omständigheterna omkring allt annat är bra. Nu går det dock inte att jämföra och efter många kramar, pussar och att bara ha fått ligga i Björns famn i timmar så blev allt så självklart. Jag vill leva med honom resten av mitt liv, klart jag vill bli mamma till hans barn!
Vet inte hur många gånger jag tänkt i efterhand att vi var helt galna som gick inför det tlll 200% redan första veckan vi fick reda på det. Men allt var så verkligt. Jag mådde fruktansvärt illa, var galet trött - helt enkelt jättegravid. Och jättelycklig. En bebis. Med Honom! Enda orosmolnet var att han faktiskt inte bodde här nere och om det ens skulle hinna lösa sig.
Semestern sprang iväg. Vi var på Legoland, vi klättrade på Kullaberg, var en familj och under hela tiden önskade sig Emilia ett syskon. Vi höll på att spricka men ville ändå vänta med att berätta för henne. Inte för att vi tänkte att något skulle hända men för att väntetiden skulle bli så kort som möjlig.
Vi hann med vårt första barnmorskebesök. Skuttade nästan därifrån, pratade om hur vi skulle få plats med allt i bilen, kollade om en av Emilias vagnar fick plats, planerade hur läghenheten skulle möbleras om för att vi skulle slippa flytta.
 
Semestern tog slut. Fröken gravid grät floder när vi var tvugna att skiljas åt i Jönköping efter att ha spenderat sista helgen där. Jag hann jobba i 1,5 vecka och kom sedan hem med Emilia. Och började blöda. Bara lite, lite men ändå. Det hände aldrig med E. Nojig som få sms:ade jag Björn som inte heller tog det riktigt med ro. Efter tvåtusen googlingar så jo, det är ju jättevanligt med små blödningar. Slappna av.
Helgen kom, Björn kom. Gick upp på lördagen och skulle åka till jobb. Och fick en störtblödning.
Kom till jobb, ringde 1177. "Oroa dig inte, det är säkert ingen fara".
Men ju längre dagen gick ju tydligare blev det. Missfall. Missfall?? Hur gick det till? Jag hade ju mått superilla, varit supertrött, uppvisat alla graviditetstecken som fanns. Bara dagar innan hade jag tagit ett foto och skrattat åt att jag inte skulle kunna dölja andra barnet särskilt bra.
Vecka 11. Helgen efter skulle vi berätta för hans föräldrar. Vecka 11 - som att snubbla på målsnöret.
 
Och sedan dess då?
Herregud. Jag VET ju att missfall är vanliga! Jag har känt (känner mig fortfarande) som en idiot som har tagit det här så jäkla hårt. Men det kändes som att det var meningen, att efter många om och men blev det vi. Och vi skulle få en fjärde person i familjen. Vår bebis. En mix av mig och den absolut bästa människan jag vet. Han som har blivit min pojkvän, min bästa vän och den jag aldrig någonsin vill vara utan.
Var hos barnmorskan för att få nya minipiller utskrivna (bara det är ju ett slag i ansiktet - men vi bestämde oss för att prova igen innan vi bor under samma tak var dumt) och hon satte väl lite ord på det: jag har en dotter, jag vet precis vad vi förlorade den där dagen, vad vi går miste om.
Sen har vi ju den andra punkten. Just då kändes livet så utstakat, så självklart. Vi två, Emilia och ett syskon. Inga konstigheter. Klart Björn skulle få ett jobb. Klart allt skulle lösa sig. Idag är det mindre än en månad kvar till FL-datumet. Inget jobb. Ingen sambo. Inte på kartan att kunna försöka igen med andra ord. Det har varit tufft. det ÄR tufft fortfarande. Vissa dagar får jag fortfarande blinka bort tårarna när det dyker upp bebisar och gravida i flödet. Och dom förbannade drömmarna! Har varje vecka (nej jag överdriver inte) drömt att det inte går. Att vi inte kan få några barn. Att det är för sent eller att något är fel. Har egentligen inga skäl till det, till drömmarna alltså. Men dom dyker upp ändå. Som om dom vill förvarna, få mig att fatta att det kanske är så det blir. Vi kanske aldrig får bli föräldrar.
Och ja, jag vet att ett enda missfall knappast kan förutspå att vi aldrig kan få några barn. Jag vet att många har det så mycket värre. Men detta är mina känslor och mina spöken. Jag har aldrig behövt längta efter barn. Emilia blev bara till efter en fernetkväll och innan dess hade jag knappt hunnit fundera på om jag ens ville ha några. Men nu.. När man insett att det verkligen, verkligen är något man vill. Fy fan.
 
Men någon gång, kanske..
 
Lyckan att få en sån här liten till....
 
Till top